luvcatz

Direktlänk till inlägg 17 augusti 2013

#Utanförskapet har följt mig....

Av luvcatz - 17 augusti 2013 10:36

Vaknade upp imorse med oroligt sinnelag! Kommer inte ens ihåg vad jag drömt men känslan i mig var inte bra. Regnet öser ner och det är ganska grått ute. Gick upp, matade kissarna och satte på kaffepannan, när jag satt med morgonciggen på balkongen och tittade på grannen som var ute och pumpade cykeln gick jag konstigt nog tillbaka till en minnesbild från det jag var fem - sex år.

Jag och min pappa har just lärt mig att cykla på en allt för stor cykel, det är punka på den och vi ska laga punkan. Vi bor på andra våningen i ett hyreshus i ett kvarter för många invandrare. Över oss bor en ensamstående mamma med två flickor, Nilla o Netta :)

Nilla kommer ut och ser oss hålla på med cykeln, hon hämtar en mindre hoj, som hon menar är för liten för henne och tycker att jag ska prova den. Jag kan tamigfan inte ett ord svenska och svarar nåt med kroppsspråket, fast pappa översätter, han har ju lärt sig svenska på jobbet och vi byter cyklar och cyklar hela dagen och hon lär mig svenska uttryck och jag bara tar emot och hänger på i alla häftiga ljud. Det var början på min väg till svenskheten, jag gick i svensktalande klasser och gjorde allt för att dölja min finska klang i talet. Idag är det ingen som hör att jag är finskspråkig förrän jag börjar prata flytande finska.


Eftersom vi bara talade finska hemma o mina föräldrar hade svårt med uttalet så blev mina första svenska vänner benämda Nasta ja Nesta, hahaha, underbart minne idag hur det gick till.

Nåväl, mina föräldrar skildes och jag satt där med två utanförskap jag försökte dölja i skolan......

Under hela min skoltid förstod jag aldrig varför jag kände mig utanför, jag hade vänner, bra betyg, var ambitiös och gillade att llära mig läsa, skriva och my god när vi fick börja med engelskan - jag bara slukade boken och testade alla nya ljud och ord. Mellan varven följde jag med och tolkade åt min mor på diverse instanser, myndigheter och annat som hon behövde hjälp med. Jag kämpade givetvis som ett djur för att vara "normal" som en vanlig "svensson" hela skoltiden. Men det var alltid nåt som gjorde att jag kände mig annorlunda. - Varför var det så? Jag var ju stolt över mitt ursprung. Jag tillbringade varje sommar i Finland, hos kusiner, morföräldrar, mostrar, morbröder, sjöarna, skogarna, finska maträtter, blåbärspajer allt jag älskar än idag.


Jag fyllde 18, fick jobb och sa upp mig för att åka till USA som au-pair. Meeeh vad lång och krånglig process för att få ett pass när jag var finsk medborgare -  det slutade med att jag bytte medborgarskap och fick pass och resevisum till landet overthere under en period av två veckor.

Så jag åkte iväg som nybliven svensk och eftersom jag var född i sverige hade jag även ett svenskt personnummer. Nu var det endast namnet som kunde avslöja mig   Hur tänkte jag då?


Året i staterna var helt underbart, mötte människor som inte brydde sig ett jota om var man kom ifrån, vi var alla utlänningar, exotiska nordiska au-pairs och invandrare i USA. Jag antar att min uppväxt i dubbla kulturer gjorde att jag enkelt kunde anamma en ny kultur och känna mig "som hemma" och anpassa mig ganska snart. Jamen, ett år går ju fort när man e tonåring så det var bara att bryta ihop och lämna landet för att lova sig själv att man snart skulle komma tillbaka.

Fast jag åkte inte tillbaka, nä, jag träffade mina barns far två månader efter hemkomst och då ändrades ju mina livsplaner till anpassning för förhållande och ganska snart var jag faktiskt gravid. Vi gifte oss på hjärtats dop och nu hade jag även ett svenskt efternamn.....

När min förstfödde kom till världen kände jag att jag hade så mycket att ge honom. Jag kände mig inte utanför längre, jag ville ge honom av bägge världar som jag kände till. Samma gav jag till hjärtat, när hon föddes.


Jag undrar om de nånsin känt sig besvärade av att de måst lära sig finskan för att kunna umgås med morfäldrarna och sina sysslingar i Finland? Vi skrattar idag ofta och hjärtligt åt dråpligheter som hänt med språkförbistringar och kulturella skillnader, men det har bara känts bra, som om vi verkligen förstår varann. Underbar men obeskrivlig känsla. 

Idag e jag otroligt stolt över vem jag är, har till och med tagit tillbaka mitt efternamn efter skilsmässan. Jag trivs med att stanna till på torget och samtala på finska, jag sträcker upp handen om någon på jobbet säger att de har en finsk leverantör som någon borde ringa till för att reda ut någon fråga. Jag är en finska i sverige, en svensk i finland och så är det bara.

Jag hade inget val, mina föräldrar kom hit för att få ett bättre liv, med arbete och bostad och de blev kvar även efter att de nu är pensionärer. Klart de saknar sitt land men de har ju barn och barnbarn som är svenska idag, det går inte att göra det ogjort. Undrar hur de ser tillbaka till sina val? Jag vet att de säger att de är helnöjda med tillvaron, men känslan av utanförskap? Klart de känner sting av hemlängtan när de längtar tillbaka till stugan varje vinter. Klart min kära far känner sig lycklig och stark när han e i stugan, det märker jag på dem.

Jag är tacksam för vad de gett mig, jag är tacksam för mina insikter som kommer då o då hehe. Det gäller ju att stanna upp, acceptera sina känslor och göra gott varje dag.


Mina tankar går då även till anda människor i vårt land som kommit hit och känner sig utanför, idag är det ju inte en socialt acceptabel arbetarinvandring för de som kommer hit, det beror på mycket tuffare omständigher men det finns åtminstone upptaget i UNICEF och det talas om invandringen i medier och grupper, vilket jag kanske hade behövt förståelse för när jag var ung och inte förstod varför jag kände utanförskap //fridens

  • Det etablerade samhället, där utanförskap kan avse individer som forna tiders utstötta ur byn till större grupper som inte accepteras i samhället – icke-accepterade minoriteter

http://unicef.se/fakta/barn-i-socialt-utanforskap

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av luvcatz - 8 april 2016 16:30

Sitter här i vårt omväxlande aprilväder, plus tre idag o inte lika stormigt som igår. Känslan av vårfåglars sång o lite regntunga moln är likadan varje år denna årstid. Alla vet att snart smäller det till o blir vår på riktigt, bara man härdar ut apr...

Av luvcatz - 8 april 2016 12:45

Häromdagen pratade jag med en vän om min nästa resa som är i Juni till Oslo.  - Då har jag besökt alla huvudstäder i Norden sa jag, nu ere dags att sätta huvudstäder i Europa på min bucket list!!!   Vad händer?? Kvällen efter ringer min förstfödd...

Av luvcatz - 27 februari 2016 08:52

wiiii, solen lyser över oss i Nypan idag. Man hör småfåglar kvittra. De e -4 men solen värmer o nånstans känner man att våren är på ingång..... det är framförallt ljuset som har återvänt o de ger hopp om livet.   Februari månad är snart slut, jag har...

Av luvcatz - 22 februari 2016 19:56


Lord, vilken bloggtorka jag har haft..... Inget speciellt som jag haft åsikter om eller heller för den delen velat dela med mig av.... Januari var tack o lov en skööön månad - yes, var på all inclusive två veckors solresa, åkte när snön kom o termome...

Av luvcatz - 30 december 2015 21:06

De e mycke återblickar på året som gått på teves alla kanaler nu. Jag såg SVT Nyhetsåterblickar nyss o kan inte säga att jag känner mig stolt över vår värld. Det var mest katastrofer, klimat o mord vi minns eller som rapporterades iaf. Det som var nå...

Senaste inläggen

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20 21 22 23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Augusti 2013 >>>

Gästboken - skriv till mig :)

Follow on Bloglovin

Bloggerfy

Fina bloggar

Fråga mig

2 besvarade frågor
Follow on Bloglovin

Tidigare år

google+

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Arkiv

RSS


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se