Han blev symbolen men var förstås inte ensam i sin kamp. Andra slet vid hans sida i stenbrottet på Robben Island. Många fler kämpade i exil för Sydafrikas befrielse. En av alla dessa fick vid något tillfälle frågan hur man efter allt ANC:s aktiva varit med om kunde ställa sig ovan det högst mänskliga behovet av hämnd. Han lär ha sagt att det är först när man svarar som fienden som man har förlorat.
Nelson Mandela har sedan han lämnade presidentposten medvetet spelat ned sin roll. Han gjorde det för att ge sin efterträdare, Thabo Mbeki, en chans att fortsätta det demokratiska bygge han satt igång. Tyvärr blev det inte riktigt så. Men inget säger att det hade blivit bättre om Mandela från sitt vardagsrum fortsatt att blanda sig i dagspolitiken. Det hade blivit ett slags dubbelt ledarskap där han undergrävt den nya regimens möjligheter att fatta beslut och sedan stå för dem i allmänna val.
Men det har funnits stunder när han tagit till orda, som i den infekterade hiv-debatten under Mbeki och hans rödbets- och vitlöksförespråkande hälsominister. Den kritik man ytterligare hade kunnat önska är att Mandela talat om övergreppen i grannlandet Zimbabwe och Sydafrikas valhänta hantering av problemen med Mugabe.
Där fick en annan mottagare av Nobels Fredspris, ärkebiskop Desmond Tutu, stå ensam. Nelson Mandela klargjorde sin hållning redan under tiden som president. Vi glömmer inte dem som stod bredvid oss under de svåra åren, sa han apropå de vänskapliga banden till Libyens tidigare diktator Muammar Khaddafi. Zimbabwes befrielseledare Robert Mugabe räknades förstås också dit.
Men sedan dess har Zimbabwes folk misshandlats så till den grad att man hade hoppats att det liksom för Tutu, funnits en gräns för Mandela. Ytterst handlar det om vem eller vilka man ska vara lojal mot. Ett sargat folk eller den härskare som sargar det.
Utvecklingen i Sydafrika och hela regionen har under flera år gått i fel riktning. Men så länge Mandela andats har han ändå utgjort ett slags garant för att det inte gått helt fel. En garant för att man inte, som i grannlandet Namibia, skulle börja tumma på grundlagsregeln om hur länge en president kan sitta kvar vid makten. Och en garant för att den rörelse som setts i flera grannländer, där vita ställs mot svarta, inte skulle få fäste. Redan från början slog Mandela fast att vita har en självklar plats i bygget av det demokratiska Sydafrika.
Varje ledare har fruktat, eller i alla fall haft goda skäl att frukta, att det gamla lejonet skulle ryta till. För alla har vetat att när Nelson Mandela talar då lyssnar världen.
Vem kan nu tala så att alla lyssnar? Var finns den kraft som kan mäta sig med hans? Svaret är dystert nog: ingenstans.
Samtidigt bör man minnas att omvärlden spelade en avgörande roll i omvandlingen till ett demokratiskt Sydafrika. FN var för en gångs skull en nyckelspelare. Nelson Mandela gav därmed också omvärlden hopp och en känsla av att kunna påverka. Låt oss minnas detta. Och låt oss hedra hans minne genom att tänka att gick det då, måste det åter vara möjligt. Låt oss börja med Zimbabwe och låt oss sluta låtsas att zimbabwiernas frihet inte angår oss. Eller, som Desmond Tutu sagt, låt oss inte acceptera att det finns två sorters mänskliga rättigheter: en för afrikaner och en för alla andra.