Life is precious, life is great

Life is sometimes red, sometimes grey

Life is now, it´s today, don´t  waste it

live life to the fullest every single day

You can´t take time out from life

It's not your decision to take 

//Carpe Diem

Jag fick ett mycket gott ord på vägen från min käre bror när vi satt här och pratade om hur jag egentligen mår och känner mig. Han tyckte att jag inte såg alls glad eller sund ut. Under all stress som jag sen tidigt i maj upplevt med jobb, ett avslutat förhållande, studentplanering och teaterarrangemang, säsongsavslutningar, sälja båt, gå båtvakt och jag vet inte allt jag har tagit på mig. Jag har försökt räcka till 25 timmar om dygnet med att få ihop allt. Det går ju så länge man inte sover eller vilar. 

Nu är allt det över och jag har inte haft något uppbokat sen i fredags - Då fick jag plötsligt panik av att inte ha något planerat, det slog mig hur ensam jag skulle bli!!!!!

Min försfödde är tjugo år och är inte hemma alldeles för ofta ;) helt sunt alltså. Min söta utbytesstudent har äntligen sommarlov och är med sina nyvunna vänner som kommer från världens alla hörn på div. goodbye parties, de ska snart åka på en tre veckors rumble tour ut i Europa, utbytesåret har snart gått och de flesta åker hem igen i juli.  Då slog det mig - Jag då! Jag har ju inga planer, blir jag helt ensam??

Kära bror sa då till mig att jag måste bli vän med ensamheten! Vän med ensamheten? Han har ju rätt. Jag ska acceptera att saker och ting är som det är. Acceptera känslorna i mig, jag får känna allt det där men känslorna är ju inte jag. Jag är mer än kaoset inom mig, jag accepterar dem och släpper dem, för att vara jag.

Nu har jag ingen som sitter och håller mig sällskap i soffan, när inte ungarna e hemma. Det är som det är och jag stannar upp och andas och sätter mig bara ner och blir vän med ensamheten. Jag behöver inte stressa runt och städa eller sysselsätta mig, jag ska slå på en film, måla naglarna och bara tänka på mig själv. Det känns ångestladdat och ensamt, men jag behöver finna ron i mig själv. Hitta tillbaka till den kvinna jag var innan jag träffade X:et. Ända sen första dagen har allt kretsat kring honom när det gällt oss två. Nu har jag helt enkelt för mycket tid att känna efter hur jag mår, vad jag vill och då känner jag mig ensam? 

Det är nu en månad sen jag bad X gå och först nu har jag känt efter hur rätt det känns i mig, i min mage, i mitt hjärta i mitt huvud. Jag finns, jag får tänka på mig själv, behöver inte stressa hem för det är inte någon som förväntar sig att jag ska komma hem direkt efter jobb. Jag kan stanna till hos min mor, min goaste väninna och bara snacka av mig, skvallra lite och bara få vara jag.

Jag har ju insett hela tiden att X som gammal missbrukare spökade med mitt psyke. Men kanske inte fattat hur medberoende jag tror att jag var. När han var glad så var han jätteglad, så jag tänkte att han var speedad eller manisk. Han gick på sina mediciner och jag tror att han doserade efter behag. När han var nere så var det en dyster stämning som man kunde ta på när man kom innanför dörren. Han betedde sig som en gammal sur alkisgubbe som varit nykter för länge. Man fick trippa på tå många gånger för att han var ledsen, han var sjuk, han var trött... you name it. 

Jag kommer att bli vän med ensamheten, bara jag nu tar till mig vad jag känner. Chock, ilska, sorg över att jag stått ut med detta i tre och ett halvt år. Jag försökte rädda honom från sig själv, eller vaddå?? 

Vi har haft många goda stunder och skratt, givetvis. Men han e redan nu i ett nytt förhållande och säger att han är drogfri. Kanoners, gott att höra, sluta spring, äntligen. Jag väljer att tro på honom och har önskat honom lycka till i framtiden. - Ironiskt, eller, jag har till och med lyckönskat honom, men inte ens tänkt att jag också har en framtid   

Ensamheten och jag ska bli vänner. För när jag är ensam sitter jag och skriver dagbok, denna blogg tex. Jag tar fram nagellack och går och tränar, städar och vattnar blommor, springer ner på stan och köper läppstift - saker jag aldrig hade tid till innan. Saker för mig, mina behov. 

Det är första gången ikväll som jag inte ska sysselsätta mig med städning eller nåt. Jag ska bara umgås med mig själv, sitta där i soffan och se om jag kan få en ny vän - ensamheten. Jag är ju inte själv - jag har ju mig,   

en glad, humoristisk, omtänksam, vacker kvinna i sina bästa år som sällskap//fridens

Lyssnar till Ugglas version av låten tycker om dig, den väcker en fin känsla på ett slut och en början i mitt liv. Nu är älsklingen långt borta i sin gamla värld, där han är någorlunda lycklig, tror jag   ska faktiskt inte analysera det mer. Det är slut och jag har så mycket att ta tag i, i min egen tillvaro.

Jobbet verkar lösa sig, som preliminärt överantalig. Jag har längtat tillbaka till lukten av olja, fett och drift, produktionstaktssnack, sammanhållning mot ett gemensamt mål. Vem vet det vore najs om jag blir erbjuden tjänst ute i verkligheten. Har dock gått in i en intensiv fas i projektet så jag stortrivs med jobbet just för tillfället, ska ro projektet i land så gott jag kan till sista augusti. Hoppas, hoppas på att det blir ny utmaning i september.

Idag ska jag passa min gudson och hans syster några timmar, sen kommer deras mamma hem o vi ska ta en vin och grillkväll. Det ser lovande ut för en trevligt och avslappnat idag.

Studenten från Alaska ska spela baseboll hela dagen och sen sova äver hos en polare. Min förstfödde är hos sina vänner o det är just ingen mer än jag och kattorna hemma. 

Imorgon ska jag ta tag i lite praktiska saker här hemma. Måste sätta ut #tomater i stora krukor på balkongen. -Åh vad jag saknar en lite trädgårdsplätt, samtidigt som jag är väldigt nöjd med att bo i lägenhet. Sommaren är ju ändå så kort, det är ju skönt att slippa skotta... eller?? Måste börja packa ner älsklingens kläder och saker, ska nog börja kalla han X:et nu. Jag har ju bestämt mig!

Om två veckor är det studentfirande för min förstfödde och för grabben, - min låneson från Florida. Har beställt skyltar, bjudit in lite folk hem till oss för att fira. Har ännu inte hört vad han önskar till tilltugg, det får nog bli lite kallskuret och tårta. Ja, sen drar han nog norröver, om han kommer in på skolan han sökte. Det känns bra, han får en fin start på sitt vuxna liv. Han kan verkligen säga att den ljusnande framtid är vår   Jag minns känslan, guud så spännande och skrämmande med friheten och ansvaret efter att man gått ut gymnasiet. Man trodde ju att man visste och kunde allt - sen börjar allvaret. Stå på egna ben, ta studielån o plugga vidare eller söka jobb som en tok. Jobb finns det ju inte så gott om för tillfället så jag är glad om min förstfödde kommer in på vidareutbildning. 

Nu är det ungefär sex veckor till att hjärtat kommer hem från #Australien. Åh, vad jag längtar till att få krama om henne igen. Jag börjar min semester då och hoppas att vi får fint väder så vi kan göra allt som hon har saknat, fast det är nog hundarna, kattorna och kompisarna hon saknat mest. Sen kommer mamma och pappa på tredje plats, hehe. Det är väl sunt, som artonåring har man sitt liv och på något sätt är ju föräldrar och syskon så självklara, så kompisar och husdjur måste få gå före. Familjen finns ju där ändå, på någe vis.... Jag tycker om dig... den låten fastnar och jag kommer nog att nynna på den hela dagen//fridens