Jag fick ett mycket gott ord på vägen från min käre bror när vi satt här och pratade om hur jag egentligen mår och känner mig. Han tyckte att jag inte såg alls glad eller sund ut. Under all stress som jag sen tidigt i maj upplevt med jobb, ett avslutat förhållande, studentplanering och teaterarrangemang, säsongsavslutningar, sälja båt, gå båtvakt och jag vet inte allt jag har tagit på mig. Jag har försökt räcka till 25 timmar om dygnet med att få ihop allt. Det går ju så länge man inte sover eller vilar. 

Nu är allt det över och jag har inte haft något uppbokat sen i fredags - Då fick jag plötsligt panik av att inte ha något planerat, det slog mig hur ensam jag skulle bli!!!!!

Min försfödde är tjugo år och är inte hemma alldeles för ofta ;) helt sunt alltså. Min söta utbytesstudent har äntligen sommarlov och är med sina nyvunna vänner som kommer från världens alla hörn på div. goodbye parties, de ska snart åka på en tre veckors rumble tour ut i Europa, utbytesåret har snart gått och de flesta åker hem igen i juli.  Då slog det mig - Jag då! Jag har ju inga planer, blir jag helt ensam??

Kära bror sa då till mig att jag måste bli vän med ensamheten! Vän med ensamheten? Han har ju rätt. Jag ska acceptera att saker och ting är som det är. Acceptera känslorna i mig, jag får känna allt det där men känslorna är ju inte jag. Jag är mer än kaoset inom mig, jag accepterar dem och släpper dem, för att vara jag.

Nu har jag ingen som sitter och håller mig sällskap i soffan, när inte ungarna e hemma. Det är som det är och jag stannar upp och andas och sätter mig bara ner och blir vän med ensamheten. Jag behöver inte stressa runt och städa eller sysselsätta mig, jag ska slå på en film, måla naglarna och bara tänka på mig själv. Det känns ångestladdat och ensamt, men jag behöver finna ron i mig själv. Hitta tillbaka till den kvinna jag var innan jag träffade X:et. Ända sen första dagen har allt kretsat kring honom när det gällt oss två. Nu har jag helt enkelt för mycket tid att känna efter hur jag mår, vad jag vill och då känner jag mig ensam? 

Det är nu en månad sen jag bad X gå och först nu har jag känt efter hur rätt det känns i mig, i min mage, i mitt hjärta i mitt huvud. Jag finns, jag får tänka på mig själv, behöver inte stressa hem för det är inte någon som förväntar sig att jag ska komma hem direkt efter jobb. Jag kan stanna till hos min mor, min goaste väninna och bara snacka av mig, skvallra lite och bara få vara jag.

Jag har ju insett hela tiden att X som gammal missbrukare spökade med mitt psyke. Men kanske inte fattat hur medberoende jag tror att jag var. När han var glad så var han jätteglad, så jag tänkte att han var speedad eller manisk. Han gick på sina mediciner och jag tror att han doserade efter behag. När han var nere så var det en dyster stämning som man kunde ta på när man kom innanför dörren. Han betedde sig som en gammal sur alkisgubbe som varit nykter för länge. Man fick trippa på tå många gånger för att han var ledsen, han var sjuk, han var trött... you name it. 

Jag kommer att bli vän med ensamheten, bara jag nu tar till mig vad jag känner. Chock, ilska, sorg över att jag stått ut med detta i tre och ett halvt år. Jag försökte rädda honom från sig själv, eller vaddå?? 

Vi har haft många goda stunder och skratt, givetvis. Men han e redan nu i ett nytt förhållande och säger att han är drogfri. Kanoners, gott att höra, sluta spring, äntligen. Jag väljer att tro på honom och har önskat honom lycka till i framtiden. - Ironiskt, eller, jag har till och med lyckönskat honom, men inte ens tänkt att jag också har en framtid   

Ensamheten och jag ska bli vänner. För när jag är ensam sitter jag och skriver dagbok, denna blogg tex. Jag tar fram nagellack och går och tränar, städar och vattnar blommor, springer ner på stan och köper läppstift - saker jag aldrig hade tid till innan. Saker för mig, mina behov. 

Det är första gången ikväll som jag inte ska sysselsätta mig med städning eller nåt. Jag ska bara umgås med mig själv, sitta där i soffan och se om jag kan få en ny vän - ensamheten. Jag är ju inte själv - jag har ju mig,   

en glad, humoristisk, omtänksam, vacker kvinna i sina bästa år som sällskap//fridens

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Shooo, nu testar jag att blogga igen!   Jag har haft uppehåll sedan 2017 - var tar tiden vägen? Nu äre ju 2024 i jösse namn.... Ok, livet kom emellan, har hunnit ändra karriär, har hunnit flytta, blivit mormor två gånger och åren har bara passe...

Sitter här i vårt omväxlande aprilväder, plus tre idag o inte lika stormigt som igår. Känslan av vårfåglars sång o lite regntunga moln är likadan varje år denna årstid. Alla vet att snart smäller det till o blir vår på riktigt, bara man härdar ut apr...

Häromdagen pratade jag med en vän om min nästa resa som är i Juni till Oslo.  - Då har jag besökt alla huvudstäder i Norden sa jag, nu ere dags att sätta huvudstäder i Europa på min bucket list!!!   Vad händer?? Kvällen efter ringer min förstfödd...

wiiii, solen lyser över oss i Nypan idag. Man hör småfåglar kvittra. De e -4 men solen värmer o nånstans känner man att våren är på ingång..... det är framförallt ljuset som har återvänt o de ger hopp om livet.   Februari månad är snart slut, jag har...

Lord, vilken bloggtorka jag har haft..... Inget speciellt som jag haft åsikter om eller heller för den delen velat dela med mig av.... Januari var tack o lov en skööön månad - yes, var på all inclusive två veckors solresa, åkte när snön kom o termome...